Svart mara rider mig
piskar min rygg blodig
obarmhärtig
med ett fast grepp runt min hals
Kan inte se
kan inte andas
kan inte höra
kan inte leva
Trumslagarpojkar
ihärdiga
outtröttliga
ljuder i mitt inre
Låt mig vara
Var är grönskan
var är friskheten
var är sången
Var är livet
Gisan sa,
maj 31, 2007 vid 5:46 f m
Du äger konsten att samla ord och beskriva känslor så jag ryser…
henry sa,
juni 2, 2007 vid 10:21 f m
livet är också maran… den existerar paralellet, samtidigt som grönskan, friskheten, sången… Bara att vi ibland står ”felvända” så vi inte ser det… går in i mörkret och glömmr att öppna dörrn till det vackra… Vi förlorar oss en stund… Bra med vänner, sträcka ut en hand, be om hjälp…. eller skriva som du, dela med sig… tack.
h.
picaboo sa,
juni 4, 2007 vid 9:28 e m
Gisan: jag har tackat dig för dina fina ord tidigare. De värmer.
Henry: Hand i hand går de; Livet och Maran. Helt plötsligt är man där, i intet. Kanske är det bra? Kanske lär man sig efterhand att uppskatta det som finns på andra sidan? Jag har lärt mig. Tror jag. Oftast, men inte alltid.
Svart mara beskriver hur jag var. Då. Alltid. Nu har jag fått upp dörren, inte på vid gavel, men nästan. Med hjälp av hårt arbete och gott stöd, dyrkade vi upp den stängda dörren.
Tack för din omtanke.